På väg ut från riskområdet var det långa köer. Jag var den enda som körde mot köerna. En orkan i klass 4 var på väg mot Louisiana. ”Du behöver inte göra det”, sa min chef. Under nästan sex veckor hade jag monterat två nya anläggningar hos en av våra kunder och nu var det snart dags att ta anläggningen i drift.

Staden var tom på människor. Jag kunde inte svika vår kund. Om jag inte avslutade installationen nu skulle jag inte kunna göra det förrän om en månad eftersom jag var helt fullbokad. Alltså åkte jag dit. I fabriken väntade två maskinoperatörer och chefen. Alla andra hade flytt fältet. För att skydda bilen mot kringflygande föremål fick jag köra in den i fabrikshallen. Jag arbetade på anläggningen och utanför härjade orkanen, portarna skramlade och plötsligt slocknade alla lampor – strömavbrott! Blev det droppen? Nej! Jag fortsatte skruva medan det fortfarande kom in lite dagsljus.

När det blev för mörkt och stormen lade sig åkte jag till hotellet. Jag hade lika gärna kunnat sova i bilen. På hotellet fanns ingen ström och i Louisiana är det svårt att stå ut med värmen utan luftkonditionering. Nästa morgon åkte jag tillbaka till kunden för att dra åt de sista skruvarna och överlämna maskinen till kunden. När jag var på väg hem på eftermiddagen producerade anläggningen de första detaljerna.